Jag hänger bildligt talat med fingertopparna på randen till det "svarta hålet"

Det är ju en plats man INTE vill besöka igen, det smyger sig alltid på en, inte så att man vaknar en dag och har en depression....det börjar alltid med apatin...orkeslösheten, isoleringen, inget är riktigt roligt eller kan engagera ....

Och man märker det framförallt när man sk försöka ta tag i saken och börjar med den mentala träningen...som man ALDRIG ska sluta med, precis som man ALDRIG ska sluta motionera....

Man märker att man hänger på kanten när man ska börja definiera för sig själv :

• Hur känns det när du är motiverad?
• Vilka tillfällen har du varit mest motiverad i ditt arbete, i dina relationer, och för egen personlig räkning
• Hur känns det när man INTE är motiverad?
• Finns det människor man blir motiverad av?

Och man får en ångestklump i magen för man kan inte HITTA dom där tillfällena eller kan känna hur det ev kändes att vara motiverad....

Fem andra varningslampor!

1. Man ser ner på och pratar mycket skit om andra
2. Man gör saker(presterar) för att bevisa att man kan  istället för att göra det man vill
3. Man går runt och känner sig som en bluff och man kommer snart att bli avslöjad
4. Man  jämför sig med andra hela tiden
5. Man tycker att man är ful och man vore lyckligare om man var snyggare

För att hitta sin inre motivation....som inte är lätt när man hänger där på kanten och svettas...kan man fundera på:

Om jag bara hade två månader kvar att leva, vad vill jag då göra? Vad vill jag jobba med? vIlka människor vill jag umgås med?

Utifrån detta och en hel del grejer till är det dags att göra en självanalys, en handlingsplan och sätta upp mål och framtidsvisioner.

Men orken tryter...

Kanske dagens privatlektion kan ge mig lite kraft, DET är något som känns positivt idag!