Martin

6 januari 2010 20:28

Detta är en intressant diskussion. Har stött på en del hundar som kan räknas som osociala. I de fallen har ägarna varit missnöjda med hundens böjelse och gör allt för att socialisera sin hund bland männsikor. Men jag undrar varför?
Vad är det som säger att en hund MÅSTE älska allt och alla. Var har vi fått det infrån? Jag inser att livet blir lättare med en hund som är öppen och kan betecknas som trevlig men jag anser ändå att individen måste få lov att ha en gräns om den vill. Jag tycker dock att en osocial hund ska kunna vara det utifrån att den helt enkelt inte tycker om andra människor. Det ska inte komma utifrån osäkerhet, och Ester verkar vara lite åt det hållet. Om jag går på din beskrivning.

Över och ut

Marie

7 januari 2010 11:14

Håller med dig Martin, jag tycker att en hund skall få lov att ha en viss integritet,jag accepterar det hos individer MEN det är inget jag strävar efter i min avel, för ALLA typer av "reservationer" bottnar i en osäkerhet inför människor...man kan vara "rädd" FÖR något (människor)eller man kan vara "räd" OM något dvs sin integritet, sitt revir, sin status och så finns givetvis en blandning av bägge delar, kombinerat med temperament, mod, nerver etc....mycket komplicerat..

En genomtrygg individ finner inget behov av att distansiera sig från en främmande människa, men den finner kanske heller inget behov av att springa fram och "fjäska" vilket egentligen många hundar gör, de springer fram och visar aktiv underkastelse och "fjäskar" för männisskan, underordnar sig...

Min ideala hund är som Izzie, dvs när ingen erbjuder kontakt så har hon inget behov av att hälsa, men om man lockar på henne och bjuder kontakt så blir hon glad och svarar positivt på kontakten...men UTAN slickande, fjäskande eller att vara inställsam.


Ester är osäker, och det är förmodligen genetiskt, det är känsligt att skriva om Ester för det kan uppfattas som kritik
Men jag analyserar Ester som en i grunden reserverad hund med en viss osäkerhet för människor. Detta är något man med träning kan fixa till så att det inte syns så tydligt och hon kommer att bli en härlig tävlingshund.

Att det "slagit över" lite i huvuded på damen nu är att hon precis blivit tonåring på väg mot vuxen, och så har hon ju resurser! Det gör att henens "vakt" har vaknat och hennes aggressionspaket har börjat vakna till liv..och just nu kan hon inte hantera alla känslor i sin lilla hjärna.

Med styrning, uppfostran och kontroll kommer hon förmodligen komma ur denna period som en trevlig väluppfostrad samhällsmedborghare:)

En hund som aldrig kommer att gilla alla människor men som förhoppningsvis inser att hon heller inte behöver engagera sig i andra, och att andra inte engagerar sig i henne.

Men man ska veta vad som finns i damen och att man inte kan lite obetingat på att hon kan umgås med vem som helst.

Hade hon bott kvar hos mig är hon den typen av hund som jag hade tagit undan när mina "icke hundkunniga" bekanta skulle komma på besök, och en hund som jag "platsat" i sällskap med hundvänner.

Och hon kommer också att komma över sina obehag inför de människor som inte är rädda för henne och som är "stabila" inombords...Elin och hon kommer superbra överens efter två korta möten, för Elin är trygg i situationen,Men Ester får INTE hälsa på My, för My är lite rädd och osäker inför en hund som Ester och det förstärker Esters beteende....
Lite summan av kardemumman, blir man inte rädd för Ester och ser igenom hennes små försök till hot så händer inte något...men blir man rädd, och tveksam så kan det framkalla obehagligheter....

stina

7 januari 2010 19:38

Hm....mycket intressant att få ta del av :O)

Och jag kan instämma till det mesta, utom att jag själv inte vill leva med en sådan vovve, det är mycket jobb innan det är i hamn.

Martin

7 januari 2010 19:59

Mycket jobb är det! Men när allt stämmer kan man knappast önska en bättre hund som förare.

Jenny

7 januari 2010 23:13

Bra att du utvärderat henne och nu ser vilka beteende hon uppvisar. Men hur har du tänkt dölja hennes brister? Eller vad har du för plan för att minska symtomen på hennes reservation? Hade varit intressant att ta del av!

Min erfarenhet säger mig att påtvingad kontakt leder till mer osäkerhet. Och till slut är hunden inte längre rädd för människan enbart, utan blir mer rädd om sig själv för att den hela tiden förväntas bli taffsad på. Min hane blev betydligt bättre när jag förbjöd honom att hälsa, boffa och allmänt dumma sig. Han slapp all form av kontakt, ingen fick klappa eller glo på honom. Vilket gjorde honom mer och mer bekväm i sällskap. Just för att han visste att han faktiskt inte behövde ta kleti och pleti.

Marie

8 januari 2010 00:25

Jag tror att jag har beskrivit mitt sätt att se på det och hur jag hanterar det i flera av mina inlägg, och är överens i stort med vad du skriver.
Här har jat tex skrivit ett inlägg om reserverade hundar...
http://vixax.bloggagratis.se/2009/07/03/1807410-bara-izzie-och-reserverade-hundar/

Jenny

8 januari 2010 00:43

Vilken bra inlägg! Fler med reserverade hundar borde läsa det!