”Jag avskyr det du säger och det du står för men jag skulle kunna dö för din rätt att göra så!”

Ja det är ett väldigt sant och bra citat som kort och koncist sammanfattar demokrati och yttrandefrihet.

Ju äldre jag blir destu mer inser jag att allt inte är svart och vitt, man ska noggrant källgranska det man läser , ser och hör...

Och man ska definitivt försöka ”gå en mil i den andres skor” och fundera innan man sätter sig till doms.

Kloka ord men som vi alla har svårt att leva upp till i vardagen.

Man hakar lätt upp sig på små petitesser som inte har någon betydelse i det långa loppet.

Man retar sig på både det ena och det andra, man tillåter sig att känna ilska, bitterhet och ibland hat mot saker, företeelser, personer.

Men vem skadar det mest? Ja inte det som jag irriterar mig på iallafall...

Maslows behovstrappa känner säkert många till, har man gårr någon form av pedagogisk utbildning så har man hört talas om den.

Ibland besitter man kunskap som man inte riktigt använder ...jag kan komma på mig själv med att fundera på vissa människor och deras sätt att agera.

Och så kan man fundera på vart deras läge på behovstrappan är..och hur det påverkar deras sinnelag.

I dagsläget så är jag inte högst upp på trappan .

Johari fönster är en annan modell man kan fundera på, här gäller det att lära känna och minska sin blinda sida och utforska sin okända.

Jag har enormt svårt att ta kritik, jag tar det alldeles för personligt, jag blir varm och röd och får en klump i magen, tårarna bränner bakom ögonlocken.

Jag Vet att det beror på att min självkänsla inte är på topp.

Jag har ett bra självförtroende i många situationer, jag Vet vad jag är bra på inom hunderiet tex, jag vet att jag är bra på att föreläsa, jag vet om många områden där jag faktiskt är väldigt kompetent.

Men min självbild är inte optimal, och jag får kämpa för att vara positiv och försöka se att glaset är halvfullt, jag får kämpa mycket med mental träning för att kunna ta till mig konstruktiv kritik utan att ”deppa”

Jag har tappat min verbalitet och önskan att prata, det är sorgligt och det är ett av mina projekt i framtiden.

Jag har alltid varit väldigt social och älskat att höra min egen röst *ha ha ha*

Idag lever jag i en tyst värld, jag pratar sällan eller aldrig med någon, inte ens barnen...(det är en sak vi jobbar på i familjeterapin)

Vi är lika dåliga alla tre på att PRATA med varandra, jo vi kommunicerar, maten är klar, ta din tvätt, hur var det i skolan-bra, men inga  DJUPARE samtal...

Och pratar jag med någon vän eller bekant  någon gång i veckan så lägger man upp ett smile och är lättsam och glad och babblar en stund...men inte så mycket djup...

När tystnade jag? När slutade jag kommunicera? Ringa vänner, hålla kontakten?

Ja för att återknyta till Maslows behovstrappa så bör man vara högst upp för att kunna förverkliga sig själv och vara den man egentligen VILL vara.

Om man tänker igenom vad som hänt sedan i Maj, separation, flytt, rättegångar med ungdomarna, strul i skola , strul på mitt jobb, en hotande ekenomisk kris, vi bor på 64 kvadrat har  nästan inga av våra egna möbler med oss, hela mitt bohag står hos Kent utspritt i hela huset, framtiden är extremt oviss..shall I stay or should I go...

Inte konstigt att man blir lite djup  och fundersam en förmiddag som denna...

 

stina

5 november 2009 10:44

Min uppfattning är också att många blir rädda när man blir lite djup och man kan nästan tro att det är fel på en själv, men alla går vi igenom olika skeden i livet och ibland orkar inte mottagaren ta in djupet för att denne kanske själv varit där nyss eller helt enkelt bara är en sån *ytlig* personlighet ?!

Du tar upp något jätteviktigt och intressant :O)

Jag känner igen mig i så mycket av det du beskrivit så det känns lite läskigt....

Står inte heller längst upp på trappan ...än !

http://samojederna.zoomin.se

 

Asta

5 november 2009 12:44

Hej! Nu har jag inte varit här på ett tag igen. Men har en liten "kris" i livet just nu och DÅ kikar jag in här...Troligen för att du så öppet går ut med att livet faktiskt ofta är skit och att jag gillar hur du oxå kämpar med det, så vi andra , inte lika öppna, blir påminda om att vi inte är ensamma om problem i livet...Och efter var kris är jag lika glad att jag tog mig ur den och INTE blev bitter. Kram på dig och ge aldrig upp!!!

http://www.blogtown.se/blog.php?id=Asta65

 

Maria

7 november 2009 19:17

Takk for at du er så ærlig og at du hjelper andre med din åpenhet.

klemmer

http://www.mrpico.com

 

ups

8 november 2009 05:16

Det var intressant att du skriver detta om tystnaden. Har aldrig tänkt på det så, men nu trillar poletten ner.
Jag hade det väldigt tungt och svårt ett par år tills det löste sig för två år sedan. Inser nu att jag tystnade då och har varit tyst sedan dess. Antagligen för att jag aldrig tagit mig vidare psykiskt på ett bra sätt. Rättare sagt, jag vet innerst inne att jag inte kommit tillbaka till mitt gamla jag. Fast utåt har jag samma driftiga, duktiga yta som alltid. Men jag har tappat glädjen och orden. Shit också.
Hoppas DU hittar en väg vidare tillbaka till ditt gamla jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sista skälvande dagarna i Vilnius och jag har mer eller mindre fasat ut mig själv…så nästan inget att göra på jobbet… Nu har jag varit i Vilnius  sedan slutet på Oktober, Jösses vad tiden sprungit iväg…   Annars är det ju s...

För att citera Robban Broberg, det är ÖKEN! Vilnius är bara grått, grått ,grått, grått....och ännu mer grått... Jobbar 9-18 Litauisk tid vilket är 8-17 Svensk tid...Mitt svenska resesällskap roar sig med lite gym träning på kvällen och sedan hote...

Andra veckan i Vilnius går mot sitt slut, här är det en "public Holiday" idag och bara vi som jobbar "internationellt" jobbar. Vad GÖR jag då? Jag har det sista året varit operationellt ansvarig för SEB interna Servicedesk, dvs alla som är anställd...

Livet i Storstan rullar på…Jag har dedikerat de sista två åren till mitt arbete,. Jag trivs verkligen kanon med jobbet jag haft , jag har utvecklat mycket av min roll själv och känner att jag verkligen har gjort  skillnad .  Nu har kunden dock...

Det är så sorgligt med människor som saknar sjukdomsinsikt, alkoholism är en hemsk folksjukdom och inget man skulle behöva skämmas för, men man måste förstå när det är dags att söka hjälp! Man måste VILJA ha hjälp, och INSE att man är sjuk!Vad gör ma...