En reva i molnen, ett ljus i tunneln, ja man kan ju använda lite olika metaforer men hipp hipp hurray..dödläget är brutet och en viss kommunikation infann sig igårkväll...UTAN bråk...

Vi är milsvitt ifrån varandra men att åtminstone kunna prata om DET är ett framsteg....

Kort sammanfattning så ser sambon bara på beteenden och jag ser till orsaken av beteenden....Jag vill bota orsaken till felaktiga beteenden medans sambon vill ta bort symtomen....

Tänk att jag har en väninna som upplevde något liknande med sin man och sina två pojkar, och hon hade det ändå mycket jobbigare än jag med sina två... hennes man var heller inte biologisk far till dom men han hade VARIT deras pappa sedan de var pyttesmå, så de såg honom som pappa och han kände sig nog som deras pappa....

Men det var samma sak där hon såg de bakomliggande orsakerna till hennes ungdomars utåtagerande beteende och ville hjälpa dom att må bättre för att de skulle bli säkra på sig själva och inte BEHÖVA hitta på skit...medans pappan var mer för straff och konskvenser....Det var säkert inte hela orsaken men det slutade med skilsmässa, idag är ungdomarna på rätt köl igen och fungerar fint....

Iallafall fick jag förklarat min syn på det hela och bollen ligger hos sambon...

Jag köpte ju boken åt honom (mannen som kunde prata med sin tonårsdotter), han har faktiskt under mycket suck och stön lyssnat en liten stund men ej kommenterat vad han hört.

Jag ville så gärna att han skulle få mer förståelse , att han skulle få höra om andra med samma problem, att det inte ÄR så ovanligt och att det faktiskt inte BARA är ungdomarnas fel...vi påverkar så otroligt mycket genom vårt sätt att vara och hantera problem.

Han säger att jag kör mitt race...men vad gör då han? Han vägrar  ju att inse att han kanske behöver hjälp att se saker från en annan sida....han kör ju ditt race, och fungerar inte det så är det tack och hej. Då skall man lämna.....

Han  fokuserar på enskilda händelser och struligheter medan jag försöker se hela bilden.Jag undrar om han någonsin försökt tänka efter på om det är något han gör som påverkar situationen?

Om han  någonsin försökt komma till insikt om att han  inte har erfarenhet av problemungdomar på hemmafronten, att det inte fungerar med "hans sätt" 

Och istället för att fortsätta stånga huvudet blodigt stanna upp och tänka till....

OK, jag hanterar inte detta, vad kan jag göra för att hantera det? Vad behöver jag ändra för att det skall fungera?

Självklart skall man inte acceptera felaktiga beteenden från NÅGON ungdom. Och jag litar inte heller på mina två, de ljuger och hittar på elände emellanåt , men de är inte ONDA, ELAKA.

De är  ungdomar som är snälla och omtänksamma om de får chansen att visa det. Och jag försöker verkligen att ordna det till det bästa.

Men jag behöver också hjälp, vilket jag också valt att ta emot....

Men återigen, jag väljer att inte titta på enskilda problem, för DET är inte det stora bekymret.

Om sambon kunde sätta sig ner och prata med Rasmus, riktigt PRATA, förklarat hur han känner, vad han är van vid, vad han kommer ifrån, vilken uppfostran han har haft och vad han förväntar sig av honom... Har måste ju låta dom lära känna sig.

Han kunde tagit med honom på något där de tillsammans skulle kunna prata om svåra frågor och där han kunde verkligen berätta om hur han mår och hur han reagerar på Rasmus sätt att vara.

UTAN att Le , skratta och ironisera och skämta!

Ett vanligt samtal?

Rasmus är inte DUM, han är inte OND, han är en kille på glid som inte blir bättre av att man kastar honom åt sidan..han har INGEN manlig förebild överhuvudtaget!

Han har inte haft en pappa sedan han var 12....vad gjorde det med hans psyke..han är hård på utsidan min lille påg, men jag vet hur känslig han är därinne...

Om sambon försökt att RIKTIGT kommunicera med mina ungdomar så hade de vetat hur han kände... Visst är sambon  "snäll" och "go"...men för det mesta så ignorerar han dom totalt.

Han är missbelåten med dom och deras sätt att vara men  bjuder heller inte in till någon gemenskap.

Jag pratade med Rasmus häromdagen och sa att nu brakar skiten...

"Men vad är det jag gör för fel?" Var hans svar..

Givetvis fick jag förklara att det inte var HANS fel, utan att det är vi vuxna som inte kan prata om hur vi vill ha det...

Men det ÄR faktiskt så att man kan inte bara ta för givet att ungdomarna ska gissa sig till vad man vill...speciellt inte som man kommer från olika hem med olika bakgrund och olika sätt att vara och värdera saker.

Sambon tycks tro att han skall behöva ändra sina värderingar men det har jag aldrig påstått, men då måste han tala om tydligare och VISA vilka hans värdingar är, ingen av oss kan läsa tankar

Och jag ändrar ju inte mina grundvärderingar heller....det är ju det som gör oss till dom vi är...självklart får man anpassa sig och kompromissa i en relation men jag skulle ju inte acceptera ett månggifte för det är en grundvärdering jag har...jag skulle inte acceptera lögner och att bli bedragen, det är också en av mina grundvärderingar...

Men sedan kan ju det modifieras...om en ungdom kommer hem mitt i natten och säger att dom varit på ett ställe men i själva verket gjort något annat..för mig är det en tonårsgrej...

Jag berättade långtifrån allt för mina föräldrar, jag ljög, jag tjyvrökte sedan jag var tretton, jag drack alkohol sedan jag var 14 , jag rökte hasch när jag var 15., jag snattade , jag stal pengar i mina föräldrars fickor, jag snodde sprit hemma...

MEN mina föräldrars värderingar och uppfostran gjorde att jag  inte "gick under" utan att jag alltid hade ett litet samvete som gnagde när jag gjort något...det man kallar moral...jag kunde inte låta bli  DÅ, men jag mådde dåligt av det och till sist så  slutade jag....och idag är jag en extremt ärlig människa med HÖG moral!

Det gör att jag har HELT andra referensramar än sambon....jag blir inte lika upprörd, jag känner igen mig själv, jag VET innerst innne att mina fina ungdomar VET vad som är rätt och de kommer att komma ur det här och bli trevliga och ärliga samhällsmedborgare....OM man hela tiden visar vad som är rätt och fel, om man står stadigt som en fura och finns där för dom....att man PRATAR! 

Och självklart kommer man på uppenbara lögner så skall man konfrontera dom...men LÅT tonåringarna vara lite hemliga..lyssna inte på skvaller, framförallt ni därute, viderebefordra inte skvaller! och LETA inte efter deras lögner och framförallt...att som dom nu får göra, gå omkring och vara ständigt misstänkta för minsta knappnål som försvunnit. DET är inte så kul...att bli anklagade för att vara kriminella ...

För att man skall kunna komma vidare MÅSTE man prata och det är fler än mina ungdomar som behöver fundera över sitt sätt att vara... 

De har haft ett helvete i livet med en pappa som tynade bort framför deras ögon, en mamma som har varit som en blöt fäck och inte orkat ta tag i föräldrarollen, inte orkat vara båda föräldrarna, som varit deprimerad och orkeslös...

Maja har förlorat fyra syskon...de tyckte om Magnus, och han försvann, är det konstigt om Rasmus inte vill "känna" något?

Han är förmodligen livrädd att tycka om någon för mycket...de försvinner ju bara...

Tänk om sambon bara kunde tänka längre än till sin egen trygga uppväxt och leva sig in i hur andra människor kan må pga deras uppväxt...Varför sätter han sig inte ner med mina ungdomar och frågar?

 Hur var din pappa? Hur hade ni det då? Vad hade er pappa för värderingar? Hur skulle HAN vilja att ni levde ert liv?

Det finns så många samtalsämnen med mina ungdomar....Kent har inte ens nosat på ytan, han KÄNNER dom inte och dom KÄNNER inte honom....Jag har sagt det tusen ggr ...jag jobbar gärna med mina beteenden men jag kan bara förändra mig själv....

 

Noelle

5 februari 2009 09:22

Bra blogg!

 

Pia & W

5 februari 2009 15:01

Fy sjutton VAD BRA DU SKRIVER.......

Hoppas att din sambo LÄSER detta !
Marie du har så fruktansvärt rätt i det du
skriver...Jag har aldrig varit inärheten utav allt du har upplevt och mina kidz är små ännu...men du har såååå RÄTT i det du skriver !
Men jag har ändå hunnit med om att " kriga " med barnens dagis där de ville anmäla mig för att jag kränkte mina barn...Vad gjorde jag jo jag sade till barnen på skarpen...Att sluta att flamsa runt, då påstod dem att jag även svor åt mina barn vilket jag aldrig gör då jag INTE SVÄR... Jag höll på att vända världen för dagis personalen...Utav en fjäder blev det en höna... Vem tror du gick segrande ur den striden ;))
Alla barn är inte lika alla vuxna tänker inte lika....
Varma kramar till dig Marie
Pia & W

 

Sussi

5 februari 2009 22:14

Hejsan vännen, jag vet precis vad du går igenom. Det är tufft och tar enormt mycket på krafterna. Men ge inte upp. Jag hoppas verkligen att ni lyckas lösa det tillsammans. Allt blir lättare om man är två. Men då måste man kunna prata MED varandra och hitta ett gemensamt förhållningssätt. Det är härliga ungar, men man måste prata med dem och inte om dom. Man måste lyssna på vad dom gör och inte bara på vad dom säger ...
Jag finns här om du vill snacka!

Kram på dej och krama om kidsen :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sista skälvande dagarna i Vilnius och jag har mer eller mindre fasat ut mig själv…så nästan inget att göra på jobbet… Nu har jag varit i Vilnius  sedan slutet på Oktober, Jösses vad tiden sprungit iväg…   Annars är det ju s...

För att citera Robban Broberg, det är ÖKEN! Vilnius är bara grått, grått ,grått, grått....och ännu mer grått... Jobbar 9-18 Litauisk tid vilket är 8-17 Svensk tid...Mitt svenska resesällskap roar sig med lite gym träning på kvällen och sedan hote...

Andra veckan i Vilnius går mot sitt slut, här är det en "public Holiday" idag och bara vi som jobbar "internationellt" jobbar. Vad GÖR jag då? Jag har det sista året varit operationellt ansvarig för SEB interna Servicedesk, dvs alla som är anställd...

Livet i Storstan rullar på…Jag har dedikerat de sista två åren till mitt arbete,. Jag trivs verkligen kanon med jobbet jag haft , jag har utvecklat mycket av min roll själv och känner att jag verkligen har gjort  skillnad .  Nu har kunden dock...

Det är så sorgligt med människor som saknar sjukdomsinsikt, alkoholism är en hemsk folksjukdom och inget man skulle behöva skämmas för, men man måste förstå när det är dags att söka hjälp! Man måste VILJA ha hjälp, och INSE att man är sjuk!Vad gör ma...